Det är idag politiskt riktigt att äta grönt och rata kött. Det är idag politiskt riktigt att utveckla varje liten byhåla till en storstad. "Vi kan inte överleva om vi inte utvecklar och blir fler". Men alla kan inte bo i Vellinge kommun även om Lars Ingvar Ljungman tror att inget annat är möjligt. Alla som är av svensk börd ska ha möjlighet att bosätta sig i Vellinge kommun. Nu är Vellinge kommun så vacker som den är just för att den har en odlad vy en natur med pilealleér och rapsgula åkrar, böljande över ett öppet landskap. Om vi bygger ett nytt samhälle på den odlingsbara jorden så har vi för det första inget att odla det gröna på och för det andra har vi mist den underbara vyn och skånska kulturen. Vad har vi då vunnit herr Ljungman? Att bo i en kulturbyggd som odlar maten i den omedelbara närheten är väl underbart men alla kan inte bo i Vellinge kommun, någon kan faktiskt bo i Höör! Om vi bygger i Höör och minskar köttproduktionen mot att öka grönsaksodlingen i den fantastiska klimatzonen som finns i Vellinge kommun så har vi vunnit mycket regionalt. Så Lars-Ingvar Ljungman .. lyft blicken och titta utanför din egen låda vi har faktiskt ett globalt ansvar både ni politiker och vi lantbrukare i symbios!
AMEN.

Lillan sa till mor en da

Jag vill nu min frihet ha

Hon tog värvning på en skuta

Ingen visste vart det skulle sluta

I början var havet så stilla

Brisen i seglet ville ingen illa

På tredje dagen tog vinden i

Nu fick hon jobba, ingen var fri

Ingen hamn fanns att hitta

Ingen tid fanns att sitta

Det blev vardag och det blev kväll

Havet var inte längre snäll

Men säkrast var ändå båten

Att hålla sig i sista tåten

Var allt hon hade att lita på

För reträtten var så svår att gå

Hon förliste på en strand

Hennes hjärna stod i brand

Varför hamnade hon i denna fara

När hon kunnat hemma vara

Frihet fanns det gått om här

Men till vilket nöje när

hemlängtan är så stor

och hon som vid avresan svor

att i ilska lämna allt tryggt

för det kändes då så styggt

Nu hade hon sagt för mycket

Hon kände över bröstet trycket

Nu började hungern att sätta åt

hon kunde inte utan att bli våt

hämta mat i mors skafferi

där fanns all speceri

hon öppnade tyst rummets dörr

smög ner till köket nu som förr

stormens öga var nu nära

hon förstod att nu fick hon lära

hut och vett, allt på en gång

for som en farlig sång

så var resan över

frihet man behöver

men tryggheten är värd sitt pris

då blir varje dag en liten bris.

Kriget är på väg!

Grattis Herrljunga till er nya bunker. Den är modern med dubbla rader av skottgluggar, kompakt och med tillhörande vallgrav på baksidan av kastellet (uttalas av någon märklig anledning "kapellet"). Vanligtvis byggde man liknande fort i gången tid för att mota främst den lede fi från Danmark. Nu var det ju lite drygt 300 år sedan dansken härjade här men kanske Herrljunga vet något som vi andra inte vet. Ska dansken åter anfalla eller kommer hotet från något annat håll? Modellen är något komplicerad då vallgraven inte blivit riktigt färdigbyggd, vallgravar brukar gå runt sin fästning men befinner sig än så länge bara på en sida av borgen.
Inuti finns en muralmålning precis som i gamla tider när man målade direkt på väggen så man har definitivt hållit sig till stilen. Arkitekten säger sig ha fått influenser från närliggande funkishus men i ärlighetens namn har jag sett flera bunkrar av den här typen i andra sammanhang och tycker att han definitivt kunde tagit inspiration från någon annan byggnad i området, Harabergets små stugor eller varför inte självaste prästgården. Det hade varit en utmaning!
Växtvalet runt vallgraven är enformigt och skötselkrävande. Varför inte modernisera sig lite, och skapa miljöer med nya former och färger. Nej bygg inga bunkrar och fasa icke längre dansken utan ta istället en tur över sundet och insup (inte sprit utan) kyrkornas miljöer i detta land av framsynthet i den gröna sektorn.

Sluta mata ondskan

Ondskan kan ha många ansikte. Den kryper in i en kropp, övertar personligheten och styr hjärnans handlingar. Många gånger kan man finna ondskan på väg in i hjärnan, den triggas av annan ondska. Den lever på oförätter, särbehandling och nervärdering. Där slår den rot och frodas. Som en hjärnsjukdom tar den över och äter sig in i människornas hjärnor. Ondskan är könlös. Den tar över vilken hjärna som helst bara det finns tillgång på mat.
Vi måste sluta mata ondskan. Glöm oförätter, förlåt människors dumhet och ha överseende med deras mänskliga begränsning att se till andras bästa.
Förlåt mänsklighetens dumhet. Försök att vara en bättre människa själv än din ovän är. Låt inte någon annans ondska smitta din hjärna. Vi skulle behöva vaccinera oss mot ondskan likväl som mot svininfluensan. Ondska är så mycket smittsammare och den gör livet till ett helvete för så många. Du kan känna ondskan i luften, den dallrar som värme som stiger uppåt. Vanlig sjukdoms symtom är även förstorade pupiller, lätt dallrande överläpp och elaka kommentarer som med saliv lämnar även de rosen rödaste läppar. Den kan också leda till svartsjuka, nyfikenhet, lögnaktigt skvallrande och maktmissbruk. Det finns dock botemedel men tidens tand är inte någon bra medicin.

TV-licensen

Finns det någon idag som inte har tillgång till TV?
För andra gången på fyra år blev jag nu uppringd av Radiotjänst i Kiruna. De undrar varför jag inte betalar TV-licens. Åter förklarar jag att detta system är föråldrat, alla har ju tillgång till TV. Vill man ha in de här pengarna borde de baseras på något annat än en licens. Låt alla boende i Sverige betala en summa och så är det bra. För varför kontrollerar man mig? Jo, licensen baseras på vem du delar säng med!
När jag bodde ihop med min man så betalade vi en tv-licens för två tv-apparater. Så flyttade jag in som inneboende hos en annan person som också hade två tv-apparater, men eftersom vi inte delade säng så fick jag betala en tv-licens och han en. Efter ett par år flyttade jag ihop med min sambo, vi delar säng och vips betalade vi bara en tv-licens för två tv-apparater. Slutsatsen blir alltså att tv-licensen måste bero på hur man placerar sängarna i ett hus och inte på hur många tv-apparater du har! Så nu har radiotjänst kontrollerat vem jag delar säng med!

Sagan om den lilla bikupan

Ute på den västgötska slätten stod en gammal bikupa av halm modell. Det började gå mot vinter och i alla andra bikupor surrade det för fullt. I halmkupan var det dock stiltje. Drottningen var inte så gammal men hon kunde inte organisera sin kupa. Arbetsbina var slöa och ovilliga till att hämta in nektar och det fanns ständiga tvister huruvida det ena arbetsbiet hade högre status än det andra. Rangordningen i kupan var viktigare än att hämta nektar. De som egentligen skulle ut och hämta nektar satt inne i bikupan och servade drottningen för att hålla sig på god fot med henne. De trodde att de på det viset skulle överleva vintern. Drönarna hade drottningen skickat upp mot himmelens blåa höjder för att inte göra något. Bara ibland fick de komma in och äta och dessutom hade de bestämmande rätt i kupan. Drottningen styrde dock sina drönare väl, de var ganska gamla allihop och hade för länge sedan tappat engagemanget om de någonsin hade haft något. Ibland arbetsbina och längst ner på karriärstegen jobbade det lilla putsbiet. Hon ville gärna bli sedd och tyckte själv att hon dög till lite mer än att städa. Ibland flög hon ut när inte drottningen såg henne och hämtade lite nektar, hon visste att vintern snart skulle komma och hade för länge sedan sett att det saknades mat i kupan.Drottningen hade dock förklarat i vassa ordalag att det lilla putsbiet skulle hålla sig till sin städning och inte göra andra arbetsbis arbete. Putsbiet var ledset över sin roll och att hon aldrig fick beröm för sin arbetsiver. Bland drönarna fanns det dock en och annan som var lite piggare och alertare än de övriga. Den ena drönaren ifrågasatte drottningens organisation och blev då genast tillrättavisad. Han var bara en reservdrönare och hade inte samma talan som de andra drönarna. Risken var stor att den drönaren skulle tappa intresset för sin kupa och han sneglade längtansfullt på en annan kupa av bättre modell lite längre bort på slätten. I den bikupan fanns det en driftig drottning men drönaren gillade inte riktigt deras blomval. Han såg att de gärna flög på de stora fina blommorna men inte till de små och det retade drönaren. Därför bestämde han sig för att stanna och han såg också det lilla putsbiets id. Han hoppades att det skulle smitta av sig på de andra arbetsbina. Sommaren gick och snart kom hösten. Det lilla putsbiet hade kämpat med städningen och även försökt att i smyg dra in lite nektar. Drottningen var inte särskilt produktiv och nu saknades det bi i kupan för att hålla värmen över vintern. Då bestämde sig putsbiet för att lämna kupan och flytta till Växjö för hon hade hört att de Småländska lynnet var mycket bättre. Där var man mycket mer arbetsam. Drönaren tröttnade på den besvärliga situationen och flyttade in i en skorsten där det åtminstone var varmt under vintern, ibland tog han lite flygturer för att kolla grannskapet men någon riktigt bra kupa hittade han inte. Drottningen insåg att nu var vintern nära och samlade alla sin drönare runt sig för att hålla värmen. Arbetsbina fick försöka klara sig i utkanten av klotet men föll bort en efter en. Svälten var nu nära förestående eftersom ingen samlat in nektar utom det lilla putsbiet och den nektaren åt drottningen och drönarna upp. Så kom vintern med snö och kyla.
Det lilla putsbiet hade samlat nektar på sin väg till Växjö och blev väl emot tagen där i en arbetsam kupa.
Drönaren satt och grunnade på världens orättvisor och funderade på en flytt till Indien. Där var det ju åtminstone varmt. Drottningen och halmkupan dukade under och pollineringen i området avstannade totalt. Då utökade den fina kupan som bara sökte nektar i de stora blommorna och alla de små blommorna försvann.
Nu flyttade drönaren in i halmkupan han hade varit och hämtat en drottning i den fina kupan, som blivit utslängd. Där hade det blivit för många drottningar detta året och tillsammans startade de en driftig kupa där man bara satsade på de små blommorna. Putsbiet kom dock aldrig mer tillbaka hon trivdes i Växjö där man uppskattade hennes id.

Helvetet

Det finns en särskild plats i helvetet för de kvinnor som inte hjälper varandra.
Här pratas det om att fler kvinnor ska in i styrelser och i ledande funktioner. Att kvoteras in skulle jag ju se som en skam. Nej man måste visa framfötterna, vara påläst och framför allt så ska de som kommer upp i karriären se till att jämna väg för fler kvinnor. Men nej, min erfarenhet säger mig att kvinnor som kommer upp alltid slår neråt. De är så förtvivlat rädda för konkurrens att de på inga villkor vill jämna väg för andra kvinnor. Istället borde de ju anta tävlingen och öka sitt kunnande. Vissa kvinnor skulle inte behöva känna sig hotade över huvudtaget då de andra kvinnorna på väg upp inte är ute efter deras tjänst. De jobbar kanske i helt olika sektorer men likväl så är de så ofantligt oslipade att de tar fram storsläggan för att slå ner kvinnor som vill komma vidare. För det mesta är det inte något vidare finlir utan skvaller i korridorer, glömma säga till eller bara lägga bra förslag åt sidan och glömma bort dom. Nonchalans är den riktiga storsläggan. Maktstrukturer är också användbara. I den här organisationen har vi följande rutiner.................. Sköt du ditt arbete och låt tjänstemännen göra sitt.......................... Spetskompetens kan vara besvärande för maktfullkomliga personer. Hur hantera kunskap som man egentligen inte vill ha fastän att samhället säger att man ska gynna det? Behöva betala högre lön för något som man inte vill ha. Det bästa är ju att ha små intetsägande maskiner som inte är uppstudsiga, ställer krav eller har rätt. Att ha varit gift med en maktfullkomlig make har gett mig insikten att se när makt missbrukas. Ingen ska någonsin sätta sig på mig igen och tro att de med ljuva ord ska få mig in i fållan. Jag är inte lättlurad längre. Jag genomskådar trixen. Vad som skrämmer mig är att det är "mina egna" som försöker trycka ner mig och tysta mig. Kom då ihåg vad Madeleine Allbright sa: "Det finns en särskild plats i helvetet för de kvinnor som inte hjälper varandra".