Lillan sa till mor en da

Jag vill nu min frihet ha

Hon tog värvning på en skuta

Ingen visste vart det skulle sluta

I början var havet så stilla

Brisen i seglet ville ingen illa

På tredje dagen tog vinden i

Nu fick hon jobba, ingen var fri

Ingen hamn fanns att hitta

Ingen tid fanns att sitta

Det blev vardag och det blev kväll

Havet var inte längre snäll

Men säkrast var ändå båten

Att hålla sig i sista tåten

Var allt hon hade att lita på

För reträtten var så svår att gå

Hon förliste på en strand

Hennes hjärna stod i brand

Varför hamnade hon i denna fara

När hon kunnat hemma vara

Frihet fanns det gått om här

Men till vilket nöje när

hemlängtan är så stor

och hon som vid avresan svor

att i ilska lämna allt tryggt

för det kändes då så styggt

Nu hade hon sagt för mycket

Hon kände över bröstet trycket

Nu började hungern att sätta åt

hon kunde inte utan att bli våt

hämta mat i mors skafferi

där fanns all speceri

hon öppnade tyst rummets dörr

smög ner till köket nu som förr

stormens öga var nu nära

hon förstod att nu fick hon lära

hut och vett, allt på en gång

for som en farlig sång

så var resan över

frihet man behöver

men tryggheten är värd sitt pris

då blir varje dag en liten bris.