Sagan om den lilla bikupan

Ute på den västgötska slätten stod en gammal bikupa av halm modell. Det började gå mot vinter och i alla andra bikupor surrade det för fullt. I halmkupan var det dock stiltje. Drottningen var inte så gammal men hon kunde inte organisera sin kupa. Arbetsbina var slöa och ovilliga till att hämta in nektar och det fanns ständiga tvister huruvida det ena arbetsbiet hade högre status än det andra. Rangordningen i kupan var viktigare än att hämta nektar. De som egentligen skulle ut och hämta nektar satt inne i bikupan och servade drottningen för att hålla sig på god fot med henne. De trodde att de på det viset skulle överleva vintern. Drönarna hade drottningen skickat upp mot himmelens blåa höjder för att inte göra något. Bara ibland fick de komma in och äta och dessutom hade de bestämmande rätt i kupan. Drottningen styrde dock sina drönare väl, de var ganska gamla allihop och hade för länge sedan tappat engagemanget om de någonsin hade haft något. Ibland arbetsbina och längst ner på karriärstegen jobbade det lilla putsbiet. Hon ville gärna bli sedd och tyckte själv att hon dög till lite mer än att städa. Ibland flög hon ut när inte drottningen såg henne och hämtade lite nektar, hon visste att vintern snart skulle komma och hade för länge sedan sett att det saknades mat i kupan.Drottningen hade dock förklarat i vassa ordalag att det lilla putsbiet skulle hålla sig till sin städning och inte göra andra arbetsbis arbete. Putsbiet var ledset över sin roll och att hon aldrig fick beröm för sin arbetsiver. Bland drönarna fanns det dock en och annan som var lite piggare och alertare än de övriga. Den ena drönaren ifrågasatte drottningens organisation och blev då genast tillrättavisad. Han var bara en reservdrönare och hade inte samma talan som de andra drönarna. Risken var stor att den drönaren skulle tappa intresset för sin kupa och han sneglade längtansfullt på en annan kupa av bättre modell lite längre bort på slätten. I den bikupan fanns det en driftig drottning men drönaren gillade inte riktigt deras blomval. Han såg att de gärna flög på de stora fina blommorna men inte till de små och det retade drönaren. Därför bestämde han sig för att stanna och han såg också det lilla putsbiets id. Han hoppades att det skulle smitta av sig på de andra arbetsbina. Sommaren gick och snart kom hösten. Det lilla putsbiet hade kämpat med städningen och även försökt att i smyg dra in lite nektar. Drottningen var inte särskilt produktiv och nu saknades det bi i kupan för att hålla värmen över vintern. Då bestämde sig putsbiet för att lämna kupan och flytta till Växjö för hon hade hört att de Småländska lynnet var mycket bättre. Där var man mycket mer arbetsam. Drönaren tröttnade på den besvärliga situationen och flyttade in i en skorsten där det åtminstone var varmt under vintern, ibland tog han lite flygturer för att kolla grannskapet men någon riktigt bra kupa hittade han inte. Drottningen insåg att nu var vintern nära och samlade alla sin drönare runt sig för att hålla värmen. Arbetsbina fick försöka klara sig i utkanten av klotet men föll bort en efter en. Svälten var nu nära förestående eftersom ingen samlat in nektar utom det lilla putsbiet och den nektaren åt drottningen och drönarna upp. Så kom vintern med snö och kyla.
Det lilla putsbiet hade samlat nektar på sin väg till Växjö och blev väl emot tagen där i en arbetsam kupa.
Drönaren satt och grunnade på världens orättvisor och funderade på en flytt till Indien. Där var det ju åtminstone varmt. Drottningen och halmkupan dukade under och pollineringen i området avstannade totalt. Då utökade den fina kupan som bara sökte nektar i de stora blommorna och alla de små blommorna försvann.
Nu flyttade drönaren in i halmkupan han hade varit och hämtat en drottning i den fina kupan, som blivit utslängd. Där hade det blivit för många drottningar detta året och tillsammans startade de en driftig kupa där man bara satsade på de små blommorna. Putsbiet kom dock aldrig mer tillbaka hon trivdes i Växjö där man uppskattade hennes id.